Dag fem var dagen då vi skulle bestiga Kebnekaise. Vi gick upp tidigt, åt en snabb grötfrukost och påbörjade vandringen.

Det intressanta med Kebnekaise är att om man ska bestiga berget från östra sidan som vi gjorde måste man först bestiga ett annat berg, gå ner från det och sedan upp igen för att komma till toppen. Ovan ser ni första berget.

Choklad-paus. Så jävla viktigt för orken och humöret.

Till slut tornade sig Kebnekaise äntligen upp sig framför oss. Toppen låg långt uppe bland molnen.

Sista bilden innan Fredriks hälsena gav upp och han fick halta tillbaka nerför berget. Tyckte så sjukt synd om honom att behöva ge upp halvvägs till målet men han tog det väldigt bra. Själv hade nog jag brutit ihop helt haha.

Daniel och jag fortsatte själva mot toppen som kändes oändligt långt borta. Varje gång vi tänkte att "snart, snart ser vi den nog" var det bara mer sten och mer vandring framför oss.

Sista utposten. Daniel poserar vid Sveriges mäktigaste utedass.

Till slut, efter sex timmars lång och slitsam vandring såg vi äntligen toppen!

Daniel försöker dölja dödsångesten inför att befinna sig på dryga tvåtusen meters höjd.

På varje sida om oss på toppen stupade det flera hundra meter ner mot glaciären. Svindlande.

Jävla mäktig känsla det där, att bestiga att berg. Bättre än så kan jag inte beskriva det.

När vi kommit ner från berget, pustat ut och dött en smula av utmattning, gick vi alla tre till fjällstationen och drack öl. Har nog aldrig njutit så mycket av en öl som i just den stunden. Och som ännu en fin detalj till den redan underbara dagen hade någon lämnat kvar oöppnade chips och chilinötter vid vårt bord. Guldkant!

Senare på kvällen ramlade vi tillbaka till tälten.

Den kvällen sov vi alla väldigt bra. En mycket fin dag var över, och även resan var över. Dagen därefter sa vi hejdå till Kebnekaise och började vandringen tillbaka mot civilisationen.

Tack för den här gången Norrland.